Ny vändning i frågan om momsplikt för colocation-tjänster

I ett förhandsavgörande från den 2 juli 2020 har EU-domstolen uttalat att datacentertjänster i form av uthyrning av låsbara apparatskåp i ett datacenter i vilka kunderna förvarar sina servrar, inte ska ses som uthyrning av fast egendom. Det senare är en i grunden en momsfri tjänst, men med möjlighet att i Sverige under vissa förutsättningar bli så kallat frivilligt skattskyldig för uthyrningen. Utöver tillgången till den fysiska platsen för förvaring ingick i tjänsten även elektricitet och ett knippe kringtjänster för att säkerställa att servrarna används under optimala förhållanden, såsom övervakning av temperatur och fukt, kylning, övervakning av avbrott i elförsörjningen, rökdetektorer i syfte att upptäcka eventuella bränder inuti apparatskåpen, samt kontroll av elektronisk åtkomst. Kunderna i målet hade inte någon nyckel till det apparatskåp i vilket de installerat sina servrar, men kunde efter att ha styrkt sin identitet, erhålla en nyckel av en bevakningstjänst som var tillgänglig dygnet runt. Tjänsteleverantören hade inte rätt att få åtkomst till kundens apparatskåp

Till stöd för sin bedömning att tjänsten inte utgjorde uthyrning av fast egendom uttalade EU-domstolen att tjänsten in föreföll begränsad till att passivt ställa en yta till förfogande för sina kunder så som om de vore ägare till denna och därmed utestänga alla andra personer från att komma i åtnjutande av en sådan rätt, vilket normalt är kännetecknande för uthyrning av fast egendom. Tjänsteleverantörens kunder hade inte heller rätt att kontrollera eller begränsa tillträdet för den del av byggnaden där apparatskåpen var installerade. Slutligen fanns det inte heller något som talade för att apparatskåpen som sådana skulle ses om fastighet då de varken ingick som en integrerad del av byggnaden på så sätt att denna skulle vara ofullständig utan skåpen, och det inte heller var sannolikt att byggnaden skulle förstöras eller förändras om skåpen togs bort. 

Utöver frågan om momsplikt ansåg domstolen också att tjänsten inte ska ses som en sådan fastighetsanknuten tjänst som innebär att moms ska utgå i det land i vilket den fasta egendomen är belägen. Tjänsten utgör i stället en så kallad huvudregelstjänst vid bestämmandet av beskattningsland för moms. Det vill säga, denna typ av tjänst kan hanteras med omvänd skattskyldighet om kunden är en utländsk beskattningsbar person.
 

Deloittes kommentar

Frågan om moms vid uthyrning av plats för förvaring av servrar i särskilt anpassade byggnader (så kallad colocation) har varit föremål för prövning av Högsta förvaltningsdomstolen i två tidigare avgöranden från 2008 och 2016, som båda var överklagade förhandsbesked från Skatterättsnämnden. Högsta förvaltningsdomstolen fann i båda målen att tjänsten momsmässigt skulle bedömas som uthyrning av fast egendom. Det kan noteras att Skatterättsnämnden i det senare avgörandet från 2016 kom till motsatt slutsats och fann att tjänsten var momspliktig, något som Högsta förvaltningsdomstolen dock ändrade med hänvisning till att tjänsten inte skiljde sig på något avgörande sätt från vad som redan prövats i det tidigare avgörande från 2008 och att senare tillkommen praxis från EU-domstolen inte heller talade för att tjänsten skulle bedömas som annat än uthyrning av fast egendom. I motsats till EU-domstolens nu aktuella avgörande ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att den centrala delen i colocation typiskt sett den exklusiva rätten till ett avgränsat och särskilt anpassat utrymme för förvaring av servrar. 

Mot bakgrund av att omständigheterna i målet från EU-domstolen förefaller likartade som i de mål som tidigare varit uppe för prövning i Sverige ligger det nära till hands att anse att rättsläget till slut kan komma att ändras och colocation således medföra obligatorisk momsplikt i Sverige. Givet karaktären på tjänsten där uppkoppling, stabilitet och säkerhet typiskt sett är viktigare än själva lagringsutrymmet i sig, menar vi att denna slutsats också ligger väl i linje med aktuella bestämmelsers syfte och ändamål.

Exakt hur Skatteverket och de svenska förvaltningsdomstolarna kommer att tolka EU-domstolens avgörande återstår att se, men överlag får avgörandet anses vara en mycket positiv nyhet för den svenska colocation-branschen. Avgörandet bör leda till minskat regelkrångel och konkurrensneutralitet i förhållande till i utlandet etablerade aktörer. De senare har kunnat göra fulla avdrag för ingående moms på de ofta mycket kostsamma investeringar som krävs för att kunna driva verksamheten, något som inte alltid varit möjligt i Sverige i och med de begränsningar som följer av reglerna om frivillig skattskyldighet. I de fall det gått att tillämpa reglerna om frivillig skattskyldighet har det vidare varit en konkurrensnackdel att behöva ta ut svensk moms när utländska kunder valt mellan att förvärva tjänsten av en svensk aktör eller en i utlandet etablerad aktör som i stället kunnat fakturera för tjänsten med tillämpning av omvänd skattskyldighet. Dessa konkurrenssnedvridningar bör nu försvinna. Svenska aktörer som inte kunnat göra fullt avdrag för ingående moms på kostnader i verksamheten bör också kunna begära omprövning och på det sättet återfå tidigare ej avdragen moms. Det är dock viktigt att tänka på att moms då även kan behöva tas ut på historiska tillhandahållanden som tidigare fakturerats utan moms. Även befintliga kundkontrakt kommer att behöva ses över om moms inte tidigare tagits ut till följd av den praxis som gällt i Sverige.