Nytt EU direktiv om rapporteringsskyldighet till myndigheterna

1. Rapporteringsskyldighet till skattemyndigheterna

1.1. Inledning
Den 25 juni 2018 trädde Rådets direktiv (EU) 2018/822 ikraft vilket innebär att skatterådgivare, eller i vissa fall skattebetalare, blir rapporteringsskyldiga för vissa arrangemang.

Direktivet syftar till att bekämpa potentiellt aggressiv skatteplanering genom att öka transparensen och har sin grund i BEPS-arbetet inom OECD (åtgärd 12). Nya risker för skatteflykt ska kunna identifieras tidigare så att åtgärder kan vidtas för att stoppa skadliga upplägg.

Därmed kommer EU:s medlemsstater att åläggas att dela så kallade ”rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang” genom ett för EU gemensamt kommunikationsnät (CCN-nätet).

För rådgivarnas, eller i vissa fall skattebetalarnas, del innebär det nya direktivet en skyldighet att löpande, inom 30 dagar från en viss tidpunkt, lämna upplysningar om vissa potentiellt skattedrivna arrangemang som innehåller minst ett så kallat ”kännetecken”. 

Medlemsstaterna har till den 31 december 2019 på sig att implementera direktivet i nationell lagstiftning. Den för Sveriges del tillsatta utredningen redovisar sitt uppdrag senare i höst. Dock ska varje medlemsstat, i enlighet med direktivet, vidta nödvändiga åtgärder för att ålägga rådgivare eller (i vissa fall) skattebetalarna att lämna upplysningar om rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang där det första steget genomfördes mellan den dag då direktivet träder i kraft, 25 juni 2018, och den dag då det börjar tillämpas, 1 juli 2020. Dessa upplysningar ska rapporteras in senast 31 augusti 2020.

1.2. Vem ska rapportera?
Direktivet omfattar “förmedlare” vilket är personer som bland annat utformar, marknadsför, organiserar eller tillgängliggör rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang för genomförande eller som förvaltar genomförandet. För att anses som förmedlare enligt Direktivet ska personen i) ha sin skatterättsliga hemvist i en medlemsstat, ii) ha ett fast driftställe i en medlemsstat genom vilket tjänster avseende arrangemanget tillhandahålls, iii) vara registrerad i eller regleras av lagstiftningen i en medlemsstat, eller iv) vara registrerad hos en yrkesorganisation på området för juridisk rådgivning, skatterådgivning eller konsulttjänster i en medlemsstat.

I det fall rådgivaren inte anses vara en förmedlare i direktivets mening, eller om rapporteringsskyldigheten strider mot förmedlarens yrkesmässiga privilegier enligt lag, är det istället den berörda skattebetalaren som har rapporteringsplikt.

1.3. Vad ska rapporteras?
Varje ”rapporteringspliktigt gränsöverskridande arrangemang” som innehåller minst ett ”kännetecknen”, det vill säga en karaktäristik eller egenskap i ett gränsöverskridande arrangemang som utgör en indikation på en potentiell risk för skatteflykt ska rapporteras. Förenklat delas de rapporteringspliktiga arrangemangen in i två kategorier.

1. Om den huvudsakliga nyttan är att uppnå en skattefördel är exempelvis följande arrangemang rapporteringspliktiga enligt direktivet:

• Arrangemang som är förknippade med konfidentialitetsvillkor
• Arrangemang där förmedlaren har rätt till en ”success fee”
• Standardiserade arrangemang
• Förvärv av förlustföretag
• Aarrangemang vars verkan är att omvandla inkomst till kapital eller andra kategorier av inkomster som beskattas på en lägre nivå eller är undantagna från beskattning

2. Vissa arrangemang är enligt direktivet rapporteringspliktiga per definition. Det handlar till exempel om:

• Arrangemang där mottagaren inte har skatterättslig hemvist i någon skattejurisdiktion eller i en jurisdiktion som av EU eller OECD bedömts vara icke samarbetsvillig
• När avdrag för samma avskrivning yrkas i mer än en jurisdiktion, eller befrielse från dubbelbeskattning av samma inkomst eller kapital yrkas i mer än en jurisdiktion
• Arrangemang som kan ha verkan av att undergräva nationell lagstiftning inom ramen för utbyte av information om finansiella konton.

Särskilda kännetecken rör internprissättning (Transfer Pricing) och arrangemang som per definition är rapporteringspliktiga enligt direktivet innefattar bland annat:

• Arrangemang som inbegriper användning av safe harbour-regler
• Arrangemang som inbegriper överföring av svårvärderade immateriella tillgångar.

1.4. Sanktioner
Underlåtenhet att uppfylla rapporteringsskyldigheten kommer att medföra sanktioner som enligt direktivet ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. 

1.5. Införande
Medlemsstaterna har till den 31 december 2019 på sig att införliva Direktivet i nationell lagstiftning. Det blir alltså en fråga för den svenska utredningen och lagstiftningsprocessen att återkomma med närmare riktlinjer, definitioner och sanktioner.

Dock att Direktivet trädde i kraft den 25 juni 2018 varför Sverige, liksom övriga medlemsstater, från det datumet har att förhålla sig till att gränsöverskridande rapporteringspliktiga arrangemang där det första steget tas den 25 juni 2018 eller senare alltså är föremål för rapporteringsskyldighet.

Deloitte följer naturligtvis utvecklingen och återkommer löpande med uppdaterad information. Om du har frågor om hur vi arbetar med de uppdrag som kan komma att omfattas av rapporteringsplikt eller hur du som skattebetalare ska förhålla dig till rapporteringsskyldigheten kontaktar du din skatterådgivare eller Frida Haglund, Lars Franck, Torbjörn Hagenius eller Joachim Agrell för vidare information.